debatten

Och mitt under prataomdet-debatten minns jag inlägg som nu mer är raderade. De berör min alkoholkonsumtion och situationer jag inte vill hamna i igen. 2011 är ett bättre år?

att dela med sig av intelligenta tankar.

Det känns lite 2011. Jag läste mina gamla bloggar och mina äldre ord. Det är som att någon annan skriver, inte jag. Kanske är det dags att leka med ordens sammansättning igen. Jag funderar, beslutet är inte långt borta.

Äh.

Jag är less. Jag skriver inte längre. Jag gör som med tidigare projekt: 

Lägger ner och omdirigerar.

www.kassettmix.blogspot.com

Hon är där nu. 

Inlägg för inlägg monteras nu god smak ner tills ingenting är kvar.

Poff

Försvinner jag från världens yta en stund.

Befinner mig i en steril miljö.

Ska vara som en klippa.

Hoppas att jag håller.

Söndag.

Jag skriver inte längre ofta här. Det kan bero på att:

1. Jag började skriva när jag utan förvarning dumpades och skickades till en ö på fel sida vattnet. Att skriva var ett sätt att ta sig igenom alla tankar och känslor som rörde sig i min förvirrade hjärna. Varför var jag inte längre älskad? Hur kunde jag vara utbytbar?  Felsidavattnet växte och blev korrektsidavattnet som under en kort tid hade underligt många läsare. Efter ungefär ett års skrivande insjuknade min moder och jag begravde stridsyxan med han som jag kallade ü. Vi blev på något sätt bekanta igen. Jag vill inte påstå att vi är vänner men vi är i alla fall inte fiender längre. För ett år sedan tog halveringstiden slut  och jag bestämde mig för att inte älta det som hade varit längre. Fyra år krävde två års sörjande. Inte en dag mer! Korrektsidavattnet blev god smak. I takt med att jag lämnade mina egna tankar försökte jag skriva om saker som jag ansåg vara god smak. Egentligen behöver jag inte skriva längre. Jag skrev för bitterheten. Nu vill jag inte längre glorifiera den.

2. Jag fick ett jobb. Jag jobbar dygnet runt ibland. God smak kommer i andra hand.

3. Min moder blev sjuk. Jag tappade fokus. Ville inte skriva om det. Ville inte prata om det.  Kärlek lades på hyllan. Nu försöker jag leva ett normalt liv igen. Man måste våga inse att alla barn måste genomleva en förlust. Ni, mina kära vänner i min luleåfamilj vet vad jag skriver om. Jag tänker på dig: namne, hårdragaren, älskade kapten H, klok som en bok, högstadieJ, Ni klarade alla av att behålla er själva när det sket sig. Jag ser upp till er och er genuina förståelse. Det är klart att Kristians Dotter vacklar men med er i baksätet på bilen vet jag att jag klarar det mesta. 

4. Jag började skriva på kassettmix istället.

5. Jag insåg att mitt språk liknade Ranelids och det skrämde mig.

6. Jag insåg att det inte alls liknade Ranelids och att jag inte var orange.

7. Jag började spela ukulele istället.

8. Jag inte vet om någon läser här längre.

/Kristians Dotter

Lo-fi

God smak stavas ofta lo-fi.
Idag stavas det tinyfolk och är någonting vackert.
Någonting som man inte tröttnar på.
Någonting som spelas för ofta enligt grannen.
Någonting att gömma under granen.



Jag och Kanina har fastnat i en diskussion. Hur fungerar det här med konstnärlig trovärdighet och multipla efternamn. Är tre bättre än två?
Är två bättre än ett?

God smak?

Folk brukar fråga mig varför jag inte tycket att Maia Hirasawa är spännande och bra. Förvisso är det ju dansant pop som brukar spelas hemma hos Kristiansdotter men varför spelas då inte hon i stereon?

Så här skrev jag efter ett besök på Umeå Open 2007:
Maia Hirasawa - Varför kan jag inte sluta tänka på Björk? Björk, Björk, Björk. Hela min uppväxt i Luleå är för mig en orgie i Björk. Varför står jag i grannstaden och tänker på björk. Det är inte bara så att Marias röst är lik Björks, nej hon använder sig av en skrämmande lik röstteknik och någonstans under spelningen går jag bort till barområdet och dricker öl istället, nynnandes på "human behaviour"

Kanske är det just därför jag aldrig blir intresserad. Rösten och sättet hon arbetar med den känns lånat och gjort. Utöver detta blir jag inte fångad av texterna och så är det det där med helhetsupplevelsen live. Håren reser sig inte på armarna. Benen börjar inte röra på sig i takt till musiken. Det känns inte spännande, inte nytt eller fräscht.

Det känns när någon spelar musik för att kunna överleva livet.
Jag väntar ständigt på de sällsynta ögonblicken.
Förlåt alla vänner som gillar henne. Jag förstår er; hon är kompetent. Kanske är det jag som inte är det. Kanske är det bara jag som inte förstår.